Måndag

Hej,

Jag heter Mari Koli och är ny bloggare i Festivalbloggens stafettmaraton. Det känns både rolig och spännande att under den kommande veckan skriva om min, hm, om inte sjukt sexiga så åtminstone mötesfyllda vardag. Inte minst för att jag för tillfället råkar jobba på det ena (Schildts) av de två förlag som fusioneras inom en snar framtid.
Det har gått exakt två veckor och tre dagar sen jag fick höra att Schildts och Söderströms snabbt och effektivt slås ihop till ett storförlag. Under tiden har jag hunnit kravla mig upp ur ett paralyserat chocktillstånd till en ny märklig tillvaro, som präglas av försiktig nyfikenhet och tilltro på förläggandets framtid i Svenskfinland.

Tänk er att ni helt plötsligt förväntas dela er mest intima vardag med er värsta rival. Det är ungefär där jag befinner mig mentalt just nu. Eller kanske att jag ändå tagit ett steg vidare. Där fusionskritikerna förhäxas av de uppbenbara riskerna i en sammanslagning ser jag också mycket gott i att två ärevördiga förlag med helt egna förlagsprofiler slår ihop sina styrkor och skapar något helt nytt tillsammans. Utan överdrift: vi i det nya, blivande förlaget brinner för finlandssvensk litteratur – prosa, lyrik, essäer, barn- och ungdomslitteratur mm. & fackböcker – minst lika passionerat som tidigare. Och det upplever jag faktiskt också att våra ägare gör, trots allt.

Jaha. Kollar i min kalender och ser att jag suttit sex timmar i möten idag. Utöver det har jag svarat på e-post, godkänt fakturor, sammanställt en preliminär utgivningsplan för 2011, funderat på nästa års budget och fört ett antal nerlugnande samtal. Plus blivit briefad om det aktuella läget på den allmänna (finlandssvensk litteratur) och finska redaktionen.

Och cyklat till och från jobbet. Missförstå mig inte, men min landsvägscykel, The Princess, är mer än ett tvåhjuligt sätt att färdas från en punkt till en annan. I mitt fall ungefär 32 kilometer till och från jobbet. Jag har svettats bort ett antal tunga, jobbrelaterade möten på hennes rygg under de senaste åren, liksom jag flugit fram som en stormvind hypad av fina författarmöten och härliga manuskript. Sex dagar efter fusionsnyheten grät jag otröstligt och hejdlöst från Salutorget ända fram till Hertonäs, ca 6 tårfyllda kilometer för den som inte känner till Helsingfors. Schildts skulle ha fyllt 100 år om två år. Det blir inget hundaårsjubileum under nuvarande omständigheter, förstås.The Princess är såtillvida klok att hon inte ställer onödiga frågor och ger ingen skenbar tröst. I stället lockar hon min rytmiskt cyklande kropp att föda fram ett meditativt inre landskap, där det finns bara ett här och nu. Det föder fram tilltro på framtiden, om något!