Hej igen. Klockan är 5:52, mörkt ute. Nu här vid maskinen, det är mysigt. Tycker om morgnar, börja skriva från morgonen. När huvudet är tomt. Skriva varje dag. Början kan vara trög, men någon timme senare v i l l man sitta där. Skriva sig till det. Minst tre timmar varje dag försöker jag skriva. Det brukar gå att ordna. För det mesta.
Igår hade jag undervisning. Vi talade om korta meningar. Om att korta meningar alltid är bra. Jag vet inte. I viss sorts text nog. När man ska ge information. Å andra sidan. Jag älskar långa meningar. I prosa. Ger en rytm.
Men det händer att jag längtar tillbaka till skrivmaskinens tid. Den manuella reseskrivmaskinens. Jag minns när jag var på väg till Biskops-Arnö där jag skulle gå på författarskolan en termin, det var i augusti 1986. Jag hade inte skrivit något då ännu. Något värst, alltså. Innan jag reste hade jag slängt det mesta. Tagit med bara en tunn pärm, några ord och några meningar härifrån och därifrån. Älsklingssaker. Valda på intuition. Frihetskänsla. Och ja, minns att jag hade kappsäcken i ena handen och den där resekskrivmaskinen, mörkblå var den, i den andra, en syrenfärgad dräkt (den hade jag färgat i gryta innan jag reste hemifrån: en fin färg, för alltid associerad med just den där hösten) och den där frihetskänslan kombinerad med viktighet som jag hade när man efter att ha åkta nattfärja, pendeltåg steg in i den väntande minibussen ut till ön.
Den frihetskänslan. Och reseskrivmaskinen. Som man sen riggade upp på bordet i sitt lilla rum på internatet. Säng, bord, stol och en tvättho bakom en ljusbrun gardin. De där rummen finns kvar. Ser ungefär ut sådär också. De är underbara. Man behöver inte så mycket. Ska inte behöva så mycket. För att tänka och göra. Och: tände en cigarrett. Rökte, såg ut genom fönstret, ett fält. På den tiden röktes det. Och man fick röka överallt. Jag tänker nu att man inte tänkte på lukten som måste funnits överallt. Inpyrt. Jag säger inte att det är/var bra men att vi idag kanske är så hypernervöverkänsliga för allt som i n t e är f i n lukt och smak. Lev och låt leva liksom.
Nåväl. Tände en cigarrett. Började skriva (Nå inte var det riktigt på det sättet, men så minns jag det, för vid det där lilla bordet började allt för mig, hela skrivandet). På kursen skulle vi ha Ingmar Lemhagen som redan första gången skulle ställa mig mot väggen på tal om nåt jag lämnat in (en sådan där text om olycklig kärlek.....): "Monika, är det där DIN fråga?"
Med skepsis i rösten.
Och nej, det var det ju inte. Min fråga. Fan vet. Men det var i alla fall som en ridå dragits åt sidan i mig. Att att skriva och skapa ju handlar om att världen är stor, gå ut i den - lämna det man har.... röra sig MED sitt jag, inte från (skriva är inte så mycket att hitta ett språk, som olika slags plattformer av språk och möjligheter som man sen bär med sig....).
Då blev skrivandet spännande. Och jag satt vid mitt lilla bord och tobaksröken pyrde och knackade för brinnkära livet på den där underbara lilla maskinen.
Korta meningar. Det var där jag började. Meningarna blev kortare då. Liksom huggna i sten. Man kunde uppnå en rytm som var hård - det syns i mycket prosa från den tiden. Framför allt tycker jag det också kan framträda som en avsaknad av en viss sorts rytm i den prosa och den text, mängder av text, romaner OCH romasom skrivs och ges ut nu.
Eller bara: en annan rytm.
Korta meningar, eller långa: inte finsn det några regler egentligen. Att skriva handlar om att komma nära, den rytm - oöversättbar i andra ord - som ren finns i oss i förhållande till någon sak vi skriver, vill skriva om.
Och fånga den. Allt det här är bortom regler, bortom föresatser också. Röra sig MED sitt jag, inte från alltså. Från innebär också att man vet. Vem man är och hur man gör till exempel. Skriva är att inte veta, inte slå fast... men röra sig, vara en som det blåser igenom.
Jag kan älska Joan Didion till exempel. Ingen skriver såna meningar som hon. Inte ens Hemingway. Som jag också älskar. Men en värld med bara Didion och Hemingway är en värld utan Proust och Faulkner.
Outhärdlig, med andra ord.
Håja, nu ska dagen få börja.... men på tal om Hemingway, det var där jag skulle börja. I onsdags i vasa satt vi och talade om facebook och bloggar osv. Och någon sa att Nils-Erik Forsgård i en intervju (Forsgård är i höst aktuell med en bok om Hemingway) sagt att Hemingway aldrig skulle ha bloggat eller varit på facebook! Aldrig!
Till det skulle jag vilja säga a) att det där kan ju Forsgård rimligtvis inte v e t a något om, det är ju bara ett - personligt färgat - antagande, och b) att jag själv t.ex. utgående från min läsning av och om Hemingway rentav skulle kunna drista mig till att hävda motsatsen.
Men det är en annan historia. För lång för denna morgon. En sak ändå: författare är som fiskar, hala. Särskilt Hemingway. Försök inte ringa in dom, du lyckas aldrig.
Och det är bra så.
Och nu slutar jag. 06.17. Fortfarande mörkt. Senare idag: konditionssalsträning OCH höstmarknad inne i Ekenäs, för tvåhundradenågot gången. Och på kvällen ska vi träffas vår lilla manusgrupp i amatörteatern för att göra lite mera dramaturgi för vår pjäs LOST PRIMADONNAS som vi skriver i grupp (vi är ungefär 8 stycken).
Ha en underbar dag! Vi hörs! Monika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar