Soliga söndag, det absolut vägrar regna på helgerna, så har det varit hela september, mycket fint. Sitter inne och har gjort praktiska saker hela dagen. Nu är klockan strax fyra på eftermiddagen och skulle man få råddet på golvet, papper där också, upprett skulle man vara lite på väg.
Har haft väldigt mycket skoj med Philip Teirs debutnovellsamling - gillar väldigt det avhuggna formatet. Berättelserna liksom slutar där de kunde börja. Så finns det nåt ömsint och lugnt över det hela. Och en ton som man gärna är i, den känns inte, just därför kanske. Har också läst en lång självbiografisk text av Alice Munroe i senaste New Yorker och där också en om T.S. Eliot - och nu kom jag helt bakvägen till det jag tänkte skriva om.
Som egentligen var en annan tråd. Genier. Läste i veckan en artikel om Stig Larsson (inte Stieg då, om det nu behöver påpekas) och i den fördes en diskussion om genier och geniskap (vilken diskussion att föra, varför är den viktig?). Det vill säga, på tal om att Stig Larsson nångång i sin ungdom titulerat sig geni och också då varit inne på genispåret i en tv-diskussion med Knausgård i våras (på den tiden vi här i det här hörnet av södra svenska antenn-finland ännu kunde se ordentlig svensk tv: alltså inte detta hopkok av svtworld och FST 5 som gör att man får se inspelad radio på prime time klockan nio lördagkvällar och dessutom t v i n g a s - enligt en återigen huvudlös insändare från FST i HBL idag- gilla läget).
Där då S.L. kastat fram att det finns så få kvinnliga genier. Sickesucke (jag förstår nämligen fortfarande inte den här diskussionens aktualitet och relevans). Och artikelskribenten tyckte då att det ju vara väldigt typiskt att där satt just Knausgård och Larsson och var män och speglade geniskapet manligt i varandra.
Och jämförde sen Knausgård och Larsson och kom fram till att det fanns förbindelser. Säkert. Men förstår fortfarande inte poängen. Det är på nåt sätt det sista jag tänker när jag tänker på Knausgård, också före Min kamp, det att eller om han är "geni" eller inte. Vad jag tänker är att det halsbrytande med "Min kamp" är att delarna 1-5 (har inte läst den sjätte) vid sidan av att de är naket självutgivande och på det viset också, eftersom det är så mycket text, självupptagna - alla är pastsicher och väldigt bra såna, i olika litterära genrer... samtidigt som vi då färdas på "knausgårdska" (för en sådan fanns ren i hans första bok Ute av verden) i det här jaget... och det s i s t a jag har med mig av den läsningen är nåt slags Myt om Geniet. Tvärtom. Det bara blåser och fortsätter blåsa i och igenom jaget, finns inget sånt där stort, starkt och bastant.
Litterär medvetenhet alltså och kontroll; mitt i det där som bara far, och far.
Stig Larsson är för mig - och tror jag, för många i min generation - ofrånkomlig. Det är det hårda, oböndhörliga, kombinerat med en otrolig sårbarhet. Men något alldeles annat än Knausgård, och det är inte "Stig Larsson".
Men, på tal om genier, vad jag mins från den där diskussionen i tv - och det är en orsak till att jag uppfattade Larssons tal om bristen på kvinnliga genier som beskrivande av en situation - inten något normativt, inte något Han tycker - att han sa att han kan nämna ett geni och då vet ändå ingen vem det är... han sa Mirjam Tuominen.
Jag tänkte ja! I Finland vet man ju, kanske åtminstone n å g o t mera än i Sverige för hon bodde ju här och skrev här ... den här märkliga författaren som började som en traditionsenlig rätt tung novellist (jag tycker inte hennes noveller är på samma sätt upphetsande som det som händer sen - novellerna kanskei nte heller överlevt tiden - sent trettital, tidigt förtiotal) och sen efter andra världskriget bröt upp allt: formen, sig själv... "vara osams med sin tid, betyder: lämna alla språk, tala argot, slang, dialekt..." skrev hon... och dikten var sönder men en märklig rytm, och bilder (på riktigt menar jag, illustrationer) och kantiga översättningar... ja en viss galenskap (jodå, fanns en sån diagnos också) men helt följdriktigt... och sen gav hon upp sin röst åt GUD - den heliga ande - och blev i sina egna ögon oantastlig. Det där sista kommunicerar inte. Men den där lyriken - Bra? har ingen aning, samtidigt som jag inte heller har någon aning om hon eller Larsson eller Knausgård eller någon annan för den delen är/var Geni... men det är följdriktigt, det gör ont, det spränger sönder, det finns överallt och ingenstans..
Oförglömligt. Helt eget. Och vansinnigt - såsom Blake är/var vansinnig: dvs. visionärt.
Så vad jag tänker - på tal om genier då och geniers kön - är väl att så fort man hamnar in i en såndärn diskurs är det en diskussion som inte är så mycket om litteratur och sånt men om nåt slags makt och status och ära och sånt där är manliga saker - dvs. höjer man upp nån faller lite av glansen på en själv.
Kvinnor funkar inte där. Har inte funkat.
Det är väl det här jag försöker mena: att män - ännu idag - hur influerade de än är av kvinnliga författare eller konstnärer ändå väldigt sällan i det öppna, i offentligheten, refererar till dem, som om de glömde bort dem just där.
I artikeln om T.S. Eliot så är modernismen helt och håller Joyce och Pound, inte Woolf som är exakt samma tid och dessutom kompis med dom alla - hon är ändå, i det offentliga, "privat". Thats the problem. Och det problemet fortsätter. Jag tänker på den moderna amerikanska litteraturen, överskattade (i mina ögon) Nicole Krauss eller Siri Hustvedt t.ex. de är med för att de är gifta med... etc.
Tröttsamt men sant. Och man kan då välja om man är kvinna hur mycket tid man vill lägga åt att suras över såna saker. Jag tänker hellre det borde vara ett problem för män liksom -
Kathy Acker var en av de mest inflytelserika tänkarna i det postmoderna. Hon är nästan helt glömd idag. När man talar om åttiotalet "glömmer" man henne men minns Bret Easton Ellis.
Hon lär ha varit, Kathy Acker, djupt sårad över det där: att inte - trots att hon influerade och refererades till i mängder av litterära verk (och fortfarande är en ofrånkomlig referens) liksom ändå alltid glömde bort att nämnas.
Nåväl. Det här blev kilometerångt nu.
På tal om Larsson - eller den där tiden, åttiotalet... så har jag den senaste tiden läst Michael Strunge. "Jag kan flyga", var det sista han sa innan han hoppade ut genom fönstret en söndag i mars 1986, 27 år gammal.
Jag kan flyga. Den känslan, när man läser honom. Synd nog är den till svenska översatta bipgrafin om honom jag har rätt dåligt översatt från danskan - men har nåt danskt också, vid sidan av texterna, essäer, brev.... långa långa brev till vänner -
"Vi följer drömmens fanor ut" (tafflig översättning av mig). Men den känslan... den där sortens läsning att hjärtat bara bultar, att man inte kan sova fast man borde sova. Som fanns då, som kan återskapas idag...
Och det har Kathy Acker också.
Jag KAN flyga.
Nåväl. Nu ska jag sluta och göra nåt annat.
NU, kära vänner, eller i morgon, ger jag över till följande bloggare. Hon heter Kerstin Karlberg och är härifrån Ekenäs. Jobbar förnärvarande bland annat som producentför det gigantiska Cultura Mobilia teaterprojektet som kommer att uppföras i och överta Åbo en hel dag - uppföras en enda gång, precis den dagen - sista lördagen i oktober.
Hon berättar mer själv. Om det och annat. Vi hörs och ses senast i Vasa i november! Monika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar