Helsingfors, en tisdagskväll i oktober

Jag glömde ta med paraply och blev förstås ordentligt blöt när jag gick till mitt hotell i regnet. Före det ett långt möte, före det tågresa Vasa-Helsingfors (hur många gånger har jag åkt den sträckan under de senaste tjugo-trettio åren?).

På tåget jobbade jag med korrekturet till min nya bok, Magnetmemoarerna, som förhoppningsvis ska kunna gå i tryck nästa vecka. Texten är en mardröm att bryta om och också att korrekturläsa. När jag väl får inlagan ur händerna ska jag aldrig se på den igen. Aldrig. Åtminstone känns det så nu.

Magnetmemoarerna är en prosatext som varvas med dikter ur en diktsamling som aldrig blev färdig. Här är en av dem:

Delta Rhythm Boys på turné

I Sverige och Finland på tidigt 50-tal. Trånga omklädningsrum
i dansrestauranger och folkparker. Matchande scenkostymer,
svängiga fingerknäppningar

Grusvägar, barrskog som flimrar förbi. Känslan av efterkrigstid,
dess lättnad och förväntan
Under allt som låter sig manas fram:

Lee Gaines vibrerande bas

Leende amerikanska munnar som smälter orden,
de svenska i Flickorna i Småland, de finska i Tula tullalla
Under allt som ännu låter sig frammanas:

Lee Gaines vibrerande bas
. . .

Lee Gaines, ja, ledaren för den i de nordiska länderna så populära amerikanska sånggruppen, dog här i Helsingfors den 15 juli 1987. Och på hans begravning fick en annan av medlemmarna, Hugh Bryant, en hjärtattack och avled. Ett märkligt sammanträffande.

Delta Rhythm Boys var inte speciellt kända i USA, åtminstone i jämförelse med jämförbara "vocal quartets" som Mills Brothers och Ink Spots. Och där förknippades de inte med sina nordiska inspelningar utan exempelvis med sin svängiga tolkning av "Dry Bones", en spiritual som också fungerar som anatomilektion.

Deras version av Duke Ellingtons och Billy Strayhorns klassiker "Take the 'A' Train" går inte heller av för hackor. Visst har Lee Gaines charm och karisma så det räcker till och blir över? Filmklippet är från 1942.

Delta Rhythm Boys är bara ett nedslag i min bok, en detalj. Egentligen handlar den om något helt annat. Så är det kanske med skrivande.

Jag åt middag på en thairestaurang i närheten av hotellet; det var gott men ganska dyrt. Och så parkerade jag framför datorn i några timmar.

Men nu får det räcka.