Jag skrev om korrekturläsning tidigare i veckan. När jag ser broschyren från den första LittFesten påminns jag om varför det är så viktigt att läsa korrektur grundligt. Det finns ett fel i den alfabetiska ordningen i författarlistan på pärmen. Innan affischen gick i tryck hann vi rätta till det.
I år anordnas den elfte festivalen. Det är, som vanligt, förunderligt att åren går så fort. Och samtidigt inte; det börjar kännas som länge sedan jag var involverad. Min tid som österbottnisk länskonstnär (2000-2005) var en viktig fas i mitt författarliv, men jag längtar inte tillbaka. Det skedet vilar i det förflutna och blir allt mer ogripbart och diffust, liksom allt annat som sjunker undan. Det är roligare att blicka framåt och fundera på vad som ännu kunde förverkligas: bokprojekt, litterära samarbeten, resor, nya kontakter...
Någonting jag lärde mig när vi startade LittFesten är att man aldrig kan veta hur någonting kommer att utvecklas. Man kan aldrig ha överblick och klarhet i ett initialskede. Man har heller inte den kompetens och professionalitet som man önskar att man hade. Men det gör ingenting; så ser villkoren ut för mesta. Man måste våga ta steget. Visst, det låter klyschigt men klyschor är ofta sanningar.
En detalj. Om det är någon som undrar över hur LittFesten fick sitt namn så kan jag berätta att det alternativet bollades fram av Carita Nyström och Dan Holm, som båda ingick i den första arbetsgruppen. "Lit fest" används ganska ofta i engelskspråkiga sammanhang som förkortning för "literature festival". LittFest är en försvenskad version. Också litteraturfestivalen i Umeå använder samma förkortning, som man lånat av oss. Det har jag hört från säker källa.
Det första året, som annars hade en klar svenskspråkig dominans, fanns det också ett finskt namn på festivalen, KirJuhlat, men det blev ingen hit.
Min vecka som gästbloggare har därmed kommit till sin ände. Det var skojigt men också en smula stressande. I min ungdom försökte jag börja skriva dagbok vid några tillfällen men slutade varje gång efter ungefär en vecka. Dagbok var inget för mig; jag gillade inte mitt eget tonfall, det klingade falskt på något sätt, tillgjort.
Klingar det då ärligare eller bättre i dessa blogginlägg? Eller i min poesi? I varje fall är jag alltid medveten om problematiken, om hur svårt det är att säga eller skriva någonting över huvud taget, i det ögonblick du börjar tänka på din ton och ditt tonfall, på din röst, och vad de innebär.
Tack för mig – nu räcker jag över stafettpinnen till Catarina Harjunen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar