Måndag

Jag heter Erik Jonsson och ombads för några månader sedan att blogga här. Tack! Förmodligen frågades jag för att jag är en av koordinatorerna för Littfest i Umeå – Den svenska festivalen som lånat namn av Vasas stolthet, och under mars 2012 firar sex år i branschen. Utöver arbetet med Littfest fungerar jag som redaktör för Provins, ett av Sveriges äldsta litteraturmagasin. I år nominerades mitt skötebarn, som första norrländska tidskrift, till Årets kulturtidskrift i Sverige. Därtill är jag krönikör, recensent och föreläsare i Västerbotten och Norrbotten, småbarnsförälder, sambo, volvoägare, liverpoolsupporter.

Finland... Jag gillar Sillanpää och Litmanen. Jag älskar Timo K. Mukka och Sami Hyypiä. Följer några samtida finska författare, bl a föregående skribenter här på festivalbloggen. Har även fastnat för två obskyra poeter som heter Larry Silván och Leena Helka. Paavo Nurmi var en förebild när jag var kring 12-13 år. Jag har dock aldrig besökt Littfest i Vasa. Jag har knappt besökt Finland, åtminstone aldrig i vuxen ålder. Trots detta tror jag mig, i egenskap av strävande norrländsk stackars kulturarbetare, kunna förstå dess essens. I synnerhet det som försiggår och inte försiggår i dess utmarker. Merparten av mitt skrivande ägnas problem kring centrum och periferi. I mina föreläsningar och texter försöker jag förstå och synliggöra de – kalla dem postkoloniala, om ni så vill – mekanismer som särpräglar litteraturen och kulturen från utkanten. Oavsett om det handlar om utanförskapsförfattare, särskilda verk eller litteraturfestivaler. Strukturerna finns alltid där.

Gör halt där. Ovanstående utläggning ska ses som en presentation av undertecknad, inte som en ansats till en veckolång undersökning. Istället tänker jag ta årets Littfeststemata – ”jag” – i beaktande. Detta genom dagliga betraktelser kring mina diverse göromål, oavsett intressegrad: lite om redaktörsskap och lite om festivalkoordination. Förhoppningsvis hinner jag också skriva om litteratur. Umeås Littfest har som inofficiellt motto ”När vi kör så kör vi” (lång historia). Och nu kör vi igen!

Måndag

Vaknar efter fyra timmars sammanhållen sömn. Jag, min sambo och mitt yngsta barn har delat på två täcken. Sonen har legat i mitten och hållit ordning på turtagningen.

Driver iväg barnen till skola och dagis. Kommer hem och gör morgon.

Dricker kaffe.

Fakturerar för framträdanden på Poesy i Härnösand samt på Bokcafé Pilgatan. A-skattar. Har svårt att betrakta mig själv och det jag gör som företagsverksamhet. Har svårt med ordet företag. Har svårt att yttra ordet verksamhet, åtminstone i samma andetag som kultur, litteratur och skrivande. Jag kommer att uthärda. Förhoppningsvis väntar många fina år utan F-skattesedel.

Försöker stänga av de internetfönster som jag omedvetet klickat upp. En utdragen startprocess. Uppmärksammar under tiden att gamle Henning Sjöström har avlidit. Jag har inte läst någon av hans 20 böcker, trots att han växte upp 10 mil från mig (i Västerbotten är det inget avstånd). Därmed intar Sjöström en särställning. Bland författare från länet som skrivit över en handfull böcker är han den jag vet absolut minst om. Noterar även att dödsrunan inte skriver ett ord om Sjöströms författarskap, istället kallas han kändisadvokat. Leif Silberksy finns bland de närmast sörjande. Det är mycket man – glädjande nog – inte känner till.

Initierar – på samma gång telefonledes, mailledes och facebookleders – en mailkorrespondens mellan musikerna och författarna Annika Norlin och Mattias Alkberg, tänkt att utmynna i en serie funderingar kring de kulturella skillnaderna mellan Umeå och Luleå. I själva verket har detta ”initierande” pågått i tre veckor. Ibland låter svar vänta på sig. Andra gånger skriver man förbi varandra. Idén om ett skrivet meningsutbyte kom hur som helst från Norlin själv, som reagerat på att Alkberg, i senaste numret av Sonic, trissat upp skillnaderna mellan de två städerna. Bär det sig trycks brevväxlingen i kommande nummer av Provins. Skiter det sig har förhoppningsvis någon lärt sig något av någon annan.

Svarar på tre veckor gamla mail. Stänger ner en webläsarflik.

Posten kommer. Reklam, Psykologtidningen, samt brev från de utomordentliga författarna Kerstin Bergström och Carl-Göran Ekerwald. Två verkliga ciceroner till den norrländska litteraturen, som fallit vid sidan av de senaste årens satsningar på Litterär turism och berättande i norr. Obegripligt egentligen. Själv håller jag dem båda som svenska giganter inom sina respektive genres. Bergström gjorde sin debut 1976 med den sparsmakade och stilsäkra ”bekännelseromanen” (som det alltid kallas när kvinnor skriver om svåra livsförhållanden) Parkeringsplatsen, och har sedan dess fortsatt skildra ett liv i ett kargt och prövande Norrbotten. Jämtlänningen Ekerwald har, med närmare 50 böcker, behandlat sitt födelselandskap och det persiska litteraturlandskapet såväl som andra uppburna författare – Nietszche, Céline, Goethe o s v – alltid mot en fond av spränglärd humanism.

Nu skriver de båda veteranerna gratulationer till tidskriften Provins, som firar 30 år i den norrländska litteraturens tjänst. Ekerwald uttrycker sig så vacker att jag nästan börjar gråta:

Hur har denna [norrländska] egenart uppstått? – Massdöden i tuberkulos åtföljd av religiös extas hos de överlevande. Lägg till frikyrklig puritanism och en viss formell råhet från kolarkojor och arbetarbaracker, fattigdomen, en glesbygd som gradvis blev ännu glesare, allt detta bildar en fruktbar bakgrund. Ordstävet your past is your future säger en del om den ekoverkan det förflutna besitter ända in i vår ödsliga twitter- och kvitterepok. Okunskap ger mental utarmning.

Båda breven åker direkt in i min privata mapp över värdefulla källskrifter, efter att de scannats in i min dator. Korrläser dem noga.

Svarar på två veckor gamla mail. Skriver ett analogt brev.

Svarar på en vecka gamla mail. Svarar inte på de nyinkomna svaren på mina svar.

Dricker kaffe. Minns att jag ska göra lunch.

Har fått sålt en bok på tradera. Ernst Jüngers Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation inbringar hela 295 kronor. Det är bra eftersom det innebär att jag kan göra ett av följande:

1. Sluta oroa mig för att mjölk, fil och kaffe ska ta slut innan barnbidraget kommer.
2. Tanka bilen och utöka familjens rörlighetsförmåga med 500%
3. Ropa in en annan bok på tradera.

Jag vet hur det kommer att gå.

Äter lunch. Pasta med nån sås. Skjuter samtidigt upp ett möte. Ger ett vagt svar på ett mail. Undlåter mig att svara i telefonen.

Stänger av datorn för att skjuta upp det oundvikliga traderandet och sätter mig för att läsa vidare i de nyutkomna Thomas Bernhard-verk som förlaget Tranan gett ut. Skriver på en samlad recension. Den mäter just nu 12.000 tecken, och jag är ännu bara igenom Wittgensteins brorson. Blott 6.000 har givits till mitt förfogande.

Snart ska barnen vallas hem, varpå ett välbehövligt glapp om fem timmar tar vid, innan man måste sätta sig ner och jobba igen. Till dess funderar jag på hur man skriver rappare mail samt kortare recensioner och blogginlägg.