Onsdagen den 2 november

Hej på er!
Dagens inlägg handlar om det dilemma jag står inför som bibliotekarie och litteraturvetare å ena sidan och som heltidsarbetande småbarnsmamma å andra sidan: Jag hinner inte läsa. Det är ytterst pinsamt att inte ha läst en enda vuxenbok på flera månader, i synnerhet när jag nästan dagligen får svara på frågan om jag har några bra boktips. Nä. Jag har inga. Inte just nu.

När man jobbar i ett bibliotek blir man alltid frestad av de många nyheterna - tjusiga, färska böcker står på rad, och jag VILL läsa dem. Optimistiskt släpar jag hem dem, förvarar dem en månad vid sängen - och återlämnar olästa. En enda bok har jag lyckats ta mig igenom sedan början av augusti: min avhandlingshandledare och mentor Maria Nikolajevas självbiografi "Om hur jag växte upp under diktaturen". Det var en ytterst underhållande berättelse - dock med en allvarlig underton - om det absurda vardagslivet i Sovjetunionen. Boken gav mig många goda skratt men fungerade också som en tankeställare. Det är så många aspekter av vardagslivet som åtminstone jag tar för givet och inte reflekterar över. Att få läsa vad man vill, prata om det man vill, umgås med dem man vill är inga självklarheter för många, många människor.

Ja, risken finns att om jag fortsätter på det föregående spåret, blir detta inlägg en naiv och idealistisk "tänk-nu-hur-bra-vi-har-det-och-ändå-klagar-vi"-visa, och det var inte alls dit jag ville. Tanken var att reflektera över min rastlöshet som riktar sig till läsning för tillfället. På kvällen är jag för trött, på dagen för distraherad för att läsa. Om inte en bok rycker med mig omedelbart, ger jag upp och försöker inte ens. Dåliga översättningar, klumpigt språk, stereotypa karaktärer och andra irritationsmoment gör att jag inte ens ger boken (eller författaren) en ny chans. Man kan bli kräsen när man jobbar i ett bibliotek, men inte är det ju roligt att inte kunna avsluta en enda bok.

Just nu ligger Ann Heberleins "En liten bok om ondska" bredvid sängen hos mig. Jag var hoppfull när jag lånade boken. Jag hörde henne tala på Mariehamns litteraturdagar i våras, och hon var lysande! Men jag kommer inte igång. Samma resonemang om vad hur man definierar begreppet ondska har jag läst i Martti Lindqvists "Hyvä, paha ja pyhä" och i diverse andra böcker när jag skrev min gradu om ondska i fantasy. Självklarheter! Kom med någonting nytt! tänker jag från första sidan - och ger upp efter tio. Det är klart att detta inte är självklarheter för många av hennes läsare, och resonemanget utvecklas säkert när man kommer längre fram i boken. Men jag har inte tålamod att vänta så långt. Ska jag hoppa över några kapitel? Då kanske jag missar någonting väsentligt. Ska jag skippa hela boken? Då får jag inte den intellektuella stimulans jag hade hoppats på. För det är det jag vill ha just nu: intellektuell stimulans på passlig nivå. Efter att hjärnan har legat i ide i snart tre år vill jag börja tänka, analysera, spekulera och ifrågasätta igen. Jag märker att jag läser bilderböcker igen med samma entusiasm som när jag började forska - hittar nya saker, nya perspektiv. Jag vill ha utmaningar, men bara som underhållning. Jag vill inte stressa upp mig för deadlines eller stipendiepengar, inte känna press utifrån. Jag vill bli hobbyfilosof, amatörtänkare. Men jag behöver stimulans.

Jag ser fram emot att få höra författarna nästa vecka. Synd att jag måste åka till Helsingfors på fredagen, men Juha Ruusuvuori kommer till bibban redan på måndagen och på lördagen ska jag försöka hinna med så många bra samtal som möjligt. Jag hoppas, HOPPAS verkligen att jag får just den passliga dos intellektuell stimulans jag behöver.

Det var det för idag. Min tråkiga blogg innehåller än så länge inga bilder - dels för att jag aldrig fotar och dels för att jag är för lat för att lära mig hur man laddar ner dem. Så ni får nöja er med text. :)

Vi hörs igen imorgon!

/Anna-Maija